Det kommer bli ett långt inlägg i dag, för vi har varit på äventyr i fjällen!

 

Måndagsmorgonen inleddes med intensiv packning och en kvick frukost innan vi samlades 9:00 för att påbörja vår fjällvandring. I

lugn takt gick vi mot Stor-närfjället i närheten av Tandådalen. Det sluttade brant uppåt, och ju högre upp vi kom, desto mer oroliga blev vi för att blåsa av fjället. När vi väl kom upp på kalfjället kunde vi knappt höra varandra över blåsten, och mössor flög åt både höger och vänster.

 

Tidigare i veckan hittade några av våra killar en röd flagga med en sköldpadda på i Tandådalens skidbackar. De tog sig namnet ”Sköldpaddsklanen” och har haft allehanda upptåg för sig under veckan. De glömde tyvärr flaggan hemma under vandringen, men tog med sig en frisbee. Det visade sig inte vara en så lyckad idé att kasta frisbee på ett fjäll i halv storm…

 

Mitt uppe på fjället fanns det en sänka, där vi tänkte ta några minuters vila med lä från blåsten. Till vår stora förvåning var sänkan täckt av snö! Det är inte ofta man får tillfälle att ha snöbollskrig i juni, så självfallet tog vi tillfället i akt och kastade lite snö på varandra!

 

Efter snöpausen gick vi ytterligare ett par kilometer, innan vi kom till något spännande; fjällets högsta punkt. Den var 930 meter över havet, och markerades av ett stort stenröse, där vi alla lade varsin sten. Här hade vi en magnifik utsikt, och vi såg ända bort till Norge och Trysil!

 

Under förmiddagen kämpade vi tappert i snålblåsten för att ta oss uppför, men nu var det äntligen dags att börja röra sig nedåt. Vi kom efter några kilometer till en värmestuga, där vi åt matlådorna kocken Klaus skickat med oss; kebab och pasta, mums!

 

Medan några satt och värmde sig i stugan gav flera personer sig i väg för att göra något annat man sällan får göra på sommaren;

åka pulka! De hittade en snötäckt sluttning och satte sig på sopsäckar för att åka nedför fjället. En konfirmands sopsäck blåste i väg från honom, till de andras glädje (hehehe).

 

Efter värme och lite mer äventyr fortsatte vi vår vandring, men nu blev den ännu mer spännande, då vi avvek från leden och sneddade tvärs över fjället. Genom sänkor och över höjder gick vår väg, och Sköldpaddsklanens vandringstaktik är för underbar för att inte omnämnas. När de hamnat längst bak i gruppen sprang de framför alla andra och satte sig för att vila på en sten eller i en sänka. När vi andra vandrat förbi de halvsovande sköldpaddorna satte de av igen för att springa om oss. Om och om igen i en halvmil, ungefär.

 

Vi gjorde ett fikastopp vid en liten stuga, där kyrkan bjöd oss på underbara vaniljbullar. Det kändes bra efter att ha gått nästan hela dagen! Här sprang Mattias iväg, tillbaka uppför fjället, för att springa nästan hela vägen tillbaka till Tandådalen och hämta våra sovsäckar med bil, så att vi slapp bära dem med oss.

 

Nu blev vandringen lite snällare mot våra trötta fötter, eftersom det hela tiden sluttade nedåt, och vi kom dessutom in i skogen, vilket innebar att blåsten minskade avsevärt. Men ju längre vi gick, desto blötare blev vi; fler och fler sankmarker dök upp mellan oss och målet. Men vi tog oss igenom dem, och kom fram till… Campingplatsen!

 

Väl framme satte vi igång med att försöka montera upp våra skydd för natten; fyra tipi-liknande tält. Det var inte helt enkelt, men efter mycket hårt arbete och många tilltrasslade tältsnören hade vi något som liknade ett läger. I väntan på middag gick vi ned till den närliggande fjällsjön. Vattnet var klart, men väldigt kallt, dock vågade några personer sig i för ett dopp!

 

Även ute i vildmarken bjöds vi på underbart god mat, som tillreddes på plats! Grillat kött med Klaus egen potatissallad sitter inte dumt efter drygt 15 km vandring.

 

Nu kommer vi till en av vandringens höjdpunkter; ett dop i fjällsjön! Ledaren Martin tyckte att det var dags att döpa sig, och att

denna sjö var en utmärkt plats att göra det på. Konfirmanderna ställde sig två och två i led, och under lovsång och med Olof som korsbärare (korset hade han gjort själv av två pinnar och en konfirmation Sälen-bandana!) gick vi i procession mot sjön. Där stod Martin, prästen Dan och Markus, som blivit utnämnd till fadder, och väntade på oss. Vi sjöng ”Nu grönskar det” tillsammans, innan Dan pratade lite om dopet och dess betydelse inom kristendomen. Martin fick läsa en bibeltext, och vi läste ”Vår fader” tillsammans innan vi kom till den riktigt spännande delen.

Temperaturen i vattnet kan inte ha varit med än 15 grader, men de tre männen vadade ut i lårhöjd, där de gjorde något ingen av konfirmanderna nog var riktigt beredda på. Vi trodde nog att de skulle skvätta lite vatten på Martin eller något i den stilen, men i stället tog de tag i hans axlar och höll ned honom under vattenytan (man var nästan lite rädd att de höll på att dränka honom). Men till vår glädje kom han upp på stranden igen, och fick där ett kort alla konfirmander och ledare skrivit på, tillsammans med två presenter.

 

Här får vi göra ett litet avbrott för att berätta om ännu en klan som bildats under lägrets gång; Bananklanen. De skapades som motpart till Sköldpaddsklanen, och fick sitt namn av medlemmarnas kärlek till bananer. De ägnade sig inte åt samma sorts upptåg som Sköldpaddsklanen, men som det skulle visa sig hade de sina egna små hyss att utföra mot sin rivalklan. De hade nämligen fixat en väldigt speciell present åt Martin för hans dop.

De gick i samlad trupp fram till en blöt och kall Martin och gav honom en plastpåse med något hopknycklat rött inuti. Martin drog fram det och höll upp något som fick konfirmanderna att brista ut i gapskratt; Sköldpaddsklanens röda flagga! Hur det hade gått till är fortfarande oklart, men på något vis hade Bananklanen snott åt sig Sköldpaddsklanens flagga för att ge till Martin!

 

Efter det fina dopet spelade konfirmanderna lite fotbollsbrännboll medan Martin bytte till torra kläder, och sedan samlades vi för

ett speciellt dopfika. Eftersom vi ju bodde i läger kändes det dock passande att grilla marshmallows och Mariekex, så det var väldigt mysigt!

 

Sedan var det till att borsta tänderna i den vackra fjällbäck (där vattnet var som dricksvatten) som rann förbi och sedan krypa ned i sovsäckarna. Det första tältet somnade vid tio, medan de andra låg uppe en timme till och berättade spökhistorier för varandra.

 

 

Nästa morgon gick alla halvsovande för att äta frukost (man sover inte jättebra i tält), och sedan rev vi kvickt ned lägret och plockade ihop tälten för att vandra hem igen. Vi tog en enklare väg hem, som var kortare och inte gick över fjället. Strax innan vi kom hem var vi tvungna att stanna och spela brännboll, för att Klaus skulle ha mera tid för att göra lunch (vi hade gått så snabbt!).

 

Vi tillbringade eftermiddagen med att tvätta och städa, och i kväll får vi en lång stund i kyrkan i stället för kvällsaktivitet, eftersom alla är så trötta. Vi får bara hoppas att ingen somnar i kyrkbänken!

 

Anna och Emma-Karin

 

P.S. När vi sprang på Gammelsätersfjället förra veckan hade Emma-Karin med sig sin telefon och tog några bilder på kors som folk skapat uppe på toppen. Lena fick nys om detta och bad om att få se bilderna på bloggen, så här är två stycken!